Nu e jag hemma igen efter en alldeles underbar middag med några av de finaste vänner :D

Men först kan jag berätta lite om dagen i övrigt;

Började med att ställa klockan på 07:45 för att hinna göra i ordninga allt innan jag skulle åka iväg till simhoppen. Trodde att jag var sen till bussen, men där ser man på, ibalnd kan till och med jag hinna i tid :P Även om det blev stressigt ändå...

Tränade simhopp för första gånbgen på, ja, vad kan det vara? Ett och ett halv kanske 2 år sen, och JA! Jag var verkligen ringrostig, men det gick hyfsat snabbt att träna upp det något sånär i alla fall.

Efter träningen begav jag mig hemåt, för att bara i stort sett packa om en liten väska, och byta till lite mer kalasiga kläder ;) Klev på bussen (Den här gången hann jag verkligen bara precis!) För att vid Norra upptäcka att; NEJ! Kavajen hänger kvar hemma! Men jag ringde mamma och hon skulle snällt komma och lämna den till mig, eller hon gav den till en man som senare gav den till mig :)
Försökte hjälpa besättningen med att lösa en Sopborste-konflikt, ja ni läste rätt! Missade precis bussen i Vaxholm, så det tog lite tid att ta sig till Linda, men väl framme blev det myspys. Hannsi och jag hjälpte till i köket och språkade med Lillnoddan pappa om typ allt och inget.
Lite senare kom Vida, efter att ha gått lite fel, men mobiltelefoner är verkligen en bra uppfinning, öven om jag kanske inte alltid är så bra på att förklara. Änne lite senare svängde Mickan förbi, så trevligt att se henne igen :D
Sen anläände Malin och Victoria på fräsigaste sättet; I EN BIL, som Malin satt bakom ratten på :) Coolt så det stänler om det. För att de inte skulle missa vilket hus Lillnoddan bor i, stod jag och dansade vilt och hett i fönstret i köket, det var nog ganska svårt att missa vilket hus det var, skulle jag vilja påstå. Malin och Victoria började undra om jag var full, men icke sa nicke, just då var jag helt nykter, skulle vara om jag var hög på klor från bassängen isåfall.

Skratt, prat, melodifestivalen, och fina vänner. Lyckad kväll helt enkelt. Lite fnissi fnissi kanske på slutet. Man börjar ju undra när jag dansar till Calle Moreaus (eller hur det stavas) och kramar TV-apparaten när Andreas Johnson (stavas?) sjöng. Ja ni hör ju själva.

Jag har i alla fall de bästa av vänner. Puss på er! Grattis återigen Linda!