Nej, tro mig eller ej det är inte projektarbetet jag talar om. Nej det här är mer seriöst än så. I bloggen skriver jag dagligen och använder då oftast ett lite mer alldagligt språk, förkortningar, och ja ibland till och med svordomar (om jag inte minns fel) Visst är jag en lite flummig tjej som ofta verkar glad (hoppas jag i alla fall) Det finns dock en annan sida av mig, som jag ofta försker hålla undan, de har sagt att det blir bäst så. Ångesten som kommer, antingen krypande eller fullkomligt exploderar fram genom alla porer och tårkanaler jag har på min kropp.

Panikångest
Panikångest, känsla av svår ångest, panik och rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, känsla av att hjärtat stannar eller tro att man håller på att dö.

Visst alla kanske inte skulle säga att jag har panikångest helt till fullo, men ibland, då kommer verkligen ångesten och en massa symptom/biverkningar.

Ja, jag har en sjukdom, som jag inte tänker gå in på mer nu, men som starkt bidrar till mina ångestattacker/gråtattacker. Ibland när jag är själv, och egentligen inte har någon anledning att hålla tillbaka känslorna då kommer allt. Det börjar med att jag får en tanke. Jag börjar känna hur svetten kryper fram genom alla porer, det kommer så mycket känslor att man tror att man ska spricka. Andningen blir snabbare och snabbare, med kortare och kortare andetag. Gråten kommer ganska snabbt och blandningen mellan snabb andning och gråtaattack är inget roligt alls. Det känns som om man aldrig kommer att ta sig igenom den där stunden. Allting känns bara mer och mer hopplöst. Man tänker på allt och inget. Försöker tänka bort saker och ting. Efter ett tag, avtar den starka känslan merr och mer, och du kommer in i någon sorts dvala. Jag brukar bli helt slut, väldigt trött. Så trött att man inte orkar att gråta mer.

Jag har ändå förmågan att hantera de starka känslorna när jag e på offentlig plats, det skulle kännas väldigt jobbigt att ställa sig mitt i en butik och börja gråta och skrika. Även om det är just detta som skulle behövas för att göra omvärlden mer uppmärksam på att sådant här faktiskt förekommer med männsikor i vår närhet. Jag tror att det är vanligare än vad man tror. Många kanske inte har den starkaste typen av panikångest, men det gör det ju inte mindre jobbigt för det.

jag har väldigt svårt för att koncentrera mig på skolarbete, det är så mycket som tar upp mina tankar, vilket gör att jag inte förstår hur jag ska klara denna termin. Ibland känns det som om jag ska kollapsa, men jag vill börja ett nytt liv, och jag känner att jag kan nog inte göra det till fullo om jag inte gått klart skolan först.

Något som jag inte är riktigt säker på än, är vad som är bäst, att låta alla känslorna komma, och bara skrika och gråta, eller att tränga undan dem och tänka på något annat. Det är fortfarande den stora frågan...

Kanske lite rörigt men väldigt viktigt inlägg tycker jag. det är viktigt att sådant här uppmärksammas mer, många kanske skäms vilket är absolut fel! Våga ta hjälp av någon våga berätta. Det är inte OK att behöva känna så här!

http://www.jatilllivet.se/bilder/Deppad%20kvinna.jpg