Upp och ner, upp och ner. Ständigt denna berg och dalbana.

Dagen började och fortsatte väldigt jobbig och dålig nästan hela dagen. Stod och skrek för mig själv på morgonen, grät nog hela vägen till båten. Kom till skolan, hade Engelska C, vilken faktiskt är en av mina favoritlektioner, blir så roligt när man har en lärare som skämtar om "tabu-saker". Efter engelskan hade vi lunch och sen en kort historilektion, innan jag åkte iväg till Mando. Jag åkte med gråten i ögonen hela vägen, men med en förhoppning att jag faktiskt skulle kunna få ur mig det som jag kände. Först blev mötet lite sent, men till slut blev det då dags. Att inte gråta-planen höll väl i kanske 5 minuter (?). Sen grät jag nog hela vägen till att jag träffade Linda ca 2 timmar och en kvart senare. Usch vilket jobbigt samtal! Jag fick ingenting alls som jag ville, blev så missnöjd, usch!

Som sagt träffade jag dock Linda senare för en fika på EH. De glömde bort min latte och fick nog lite dåligt samvete och fixade en snabbt med ett fint blad i :)

Tog mig senare vidare till G-berg för att TRÄNA GYMPA :D Kunde inte vara med på allt, men fy tusan vad härligt det var. De sa till och med att jag har en plats i laget på ett varv, gissa om jag blev glad, och gissa om jag komemr ha träningsverk imorn! Jag ska överväga att ha platta/plattare skor på mig i alla fall när jag går till skolan, får se hur det blir. Kändes så härligt att vara med lite grann i alla fall. Det är verkligen det stället där jag hör hemma, där Sophia får vara Sophia!

Vilket känslosamt inlägg detta blev till skillnad mot andra kanske! Men då ska ni veta att de känslorna som presenteras här kanske bara är 5% av de verkliga känslorna jag kände idag.

Tack Linda förresten för att du finns där att prata med, och Vida för att du alltid svarar (eller i alla fall ringer upp :P) Puss och kram på er! (Och alla mina andra underbara vänner!)