Kylan

Jag hatar kylan. Den får mig att minnas. Minnas saker jag allra mest vill glömma. Jag minns vintern 2008. Eller jag minns inte speciellt mycket egentligen, bara känslan och smärtan. Känslan av frusenheten jag vaknade av varje morgon, trots att jag sovit med strumpbyxor, collegeoverallsbyxor, långärmad tröja, träningsoverallströja, strumpor, sockor, duntäcke och överkast. Varje dag frös jag. Smärtan jag kände varje gång jag klev ur sängen. Ont i leder, ont i hjärtat, ont i huvudet.

Tibble är en kall skola på vintern. Likväl varm framåt vårkanten och efter sommarlovet, men vintern är kall.

Alla klagade. Lärare, elever och besökare. Men den som förmodligen frös mest av alla, klagade minst. Hon var för trött att för att orka säga något, för trött för att göra sin röst hörd. Denna hon, det var jag. Jag hade aldrig frusit förr. Jag hade gått med höstjackan långt in i decemberkylan, och överhuvudtaget gått väldigt lättklädd. Nu frös jag jämt. Mina händer var alltid blå och utan känsel.

Jag minns en och en halvtimmas promenader i isande vinterkyla, där det kunde ta upp till 45-50 minuter innan jag ens kände att jag ägde fötter och tår. Tvärtom kunde det vara med händer och fingrar. Efter en timmes promenad gjorde mina händer så ont att jag grät. När jag kom hem och in i huset efter promenaden satte jag mig på golvet i badrummet, hängde över badkarskanten och sköljde mina isbitar till händer i skållhett vatten. Sedan gick jag in på mitt rum, tog hårfönen och blåste på mig själv i kanske 25 minuter, bara för att bli så pass upptinad att jag kunde prata..

Jag vill bara gråta när jag tänker på det.