Ibland får jag liksom en impuls att skriva ett inlägg, ett inlägg som jag lägger ner lite mer tid på, mot vad jag annars gör med de andra inläggen jag vecka ut och vecka in åstadkommer.
Jag har tänkt på en sak. Jag tror att alla någon gång i sitt liv kommer få genomgå en tyngre svårare period. Kanske är man ledsen över något som hänt. Eller kanske över något som inte hänt. Man klandrar sig själv, man känner sig, dålig, ful värdelös. Ja helt enkelt sämst i världen. Det här är en del av livet, att få ha dåliga perioder. Det är viktigt att komma ihåg.
Men det som nog är än mer viktigt att tänka på och komma ihåg är hur man ska handskas med det. Det finns ingen mer än just DU som kan bestämma om du vill göra någonting åt ditt liv. Eller om du vill gå runt med den där jobbiga känslan. Ibland kan det vara skönt att ha en dålig dag. Få gråta lite, skrika lite, när jag mådde riktigt dåligt gick jag ut på ön, ställde mig mitt i vägen (Näe det finns typ inga bilar här) och bara skrek och grät rätt ut i nattmörkret. Jag behövde det. Då kunde jag gå och lägga mig sedan. Låt det bara komma! Varför dölja sina känslor? det kan nog vara det jag tycker minst om med Sverige. Att det inte är tillåtet att visa känslor offentligt!! Det är så himla värdelöst!
Men åter till ämnet.
Jag har mått så jävla dåligt. Riktigt grämt mig över saker och ting. Mest över mig själv. Jag har käns mig ful, värdelös, äcklig och vidrig. Jag vaknade med den inställningen. Jag var sämst. Den höll i sig hela dagen och jag gick till slut och la mig med tårar i ögonen. Månad ut och månad in.
Det kom en dag när jag inte pallade mer. Den dagen var för inte så länge sen. Jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att: Hej jag heter Sophia, och jag är bra, jag duger. Sedan den dagen mår jag bra. Visst kan jag känna den där läskiga känslan komma krypande vissa dagar. Det är just då den viktigaste stunden i hela processen kommer. Det är där du väljer ditt liv. Du kan välja att hala fram den där känslan mer och mer genom att lyssna på den, tills att den är framme ur sin vrå helt och fullt igen. ELLER så kan du kämpa emot! Ibland får jag göra det varje dag. Ibland bara ibland. Skit i rösten, skit i vad än den säger. Du är du, och du är bra.
Samtidigt är det viktigt att förstå att det verkligen är upp til en själv. Någon dag kanske jag vaknar upp och inte hinner duscha. Håret känns fett och blir fetare för varje minut. Framåt eftermiddagen är det nästan så att du inte står ut. Här är det också viktigt att se upp! Förr hade jag, om jag hade en dålig hårdag (eller något annat sådant bagatell-problem) grämt mig över det och sagt att jag mått dåligt på grund av något annat. Det stora problemet i mitt liv, som har och kanske till viss del fortfarande är sjukdomen. Men det är så viktigt att inse att inte lägga all skuld på det, och tro att allting är kopplat till det, för då blir man galen till slut. Hänger ni med?
Vem fan har inte en dålig dag när håret känns piss?
Och vet ni vad? Vad spelar det för roll, egentligen?  Håret är väl inte allt? Vaknar du upp och känenr dig som piss, så har du en gyllene chans att arbeta på att må bra. Så har det varit för mig. Det är de dåliga dagarna som fått mig att kämpa. Det är när jag är mitt uppe i en sådan, som jag inser hur ogärna jag vill leva så. Först gråta sen tagga, brukade jag säga.

Tänk på det. Det är du, och återigen bara du som kan välja ditt liv. Slösa inte bort den chansen!

Peace.