Någonstans i oss svenskar (och kanske över hela världen) står det inrotat att det skulle vara fel att må dåligt. Det är helt enkelt inte okej. Man ska vara glad. Man ska springa runt och le hela tiden, inte vara ledsen eller ha ångest över saker. Har mån någon i ens omgivning som mår dåligt är det tyvärr inte alls ovanligt att folk drar sig undan. Man är fel om man inte garvar ihjäl sig hela tiden.

Jag undrar, hur har det kunnat bli så? För ingen vill väl må dåligt heller, det fattar väl jag me, men bara för att det är något som man inte vill betyder det inte att det är någonting konstigt. Att må dåligt är lika normalt som att må bra. Säkerligen inte lika roligt, men ack så normalt. Jag har själ, och mår själv som piss ibland, och jag är nog inte ensam om att ha fått skuldkänslor över det. Man känner sig fel, opassande och besvärlig, bara för att man inte springer runt på rosa moln hela dagarna. Korkat va? det måste finnas få saker som faktiskt är så normalt som att må dåligt. Och jag tror att om vi kan vända det här tillsammans, få en mer normal stämpel på dåliga dagar och perioder, så tror jag att vi kan få en hel bunt att genast må lite bättre. Men ibland behöver man få må lite dåligt. Det är inget farligt. Du behöver bara ta dig igenom det, för när du kommer ut på andra sidan, kommer du vara starkare än någonsin.

Ha aldrig dåligt samvete över att du mår dåligt. Tänk aldrig att det är fel.