Nu MÅSTE jag bara skriva av mig!

Å jävlaaaaar vilken dag! Å jag menar inte på ett bra sätt!
Vi tar det från början;
Jag steg upp i tid för att ha gott om tid till mötet jag skulle ha. När jag nästan är klar, får jag reda på att min behandlare bokat in någon annan på min tid. Grejt! Jag åkte i alla fall iväg, försöker tänka bort alla elaka tankar som ville gräva sig in i mitt huvud. Handlar lunch i Slussen, hoppar på bussen. Går av bussen. upptäcker att jävlaaar! Plånboken är borta!
Blir lite smått galen, ringer SL, hittegods, bussgarage å fan och hans moster. Den är borta. När jag ringde alla instanser försökte jag vara vuxen och låta ansvarsfull och lugn. Det misslyckades. När jag ringde sa jag: Hejsan mitt namn är Sophia. Ursäkta att jag gråter, men min plåååånboook äär bortaaaaaa! Efter x-antal samtal får jag prata med en snäll kille. han hjälper mig så mycket han kan, men utan resultat. Min plånbok är förmodligen tagen av någon passagerare på bussen. Jag hoppas innerligt att det är en vänlig själ som hittar den.

Jag klarade verkligen inte att hålla tårarna borta, och vet ni vad jag SKET FULLSTÄNDIGT i det. Jag satte mig mitt i Centrumet och storgrät, kanske inte så högljutt, men jag lovar tårarna sprutade! Efter en liten stund kom det nån utländsk gullig kille som hade fiket i mitten fram och frågade om allt var bra, jag sa nej. Han frågade varför och önskade mig lycka till med allt när jag berättat. efter ytterligare någon minut, kom den andra caféarbetaren fram och sa: "Lilla Gumman! Vill du låna telefon?" Jag berättade att jag redan ringt alla. Han sa att jag skulle komma och sätta mig hos dem i alla fall så att jag satt i en tryggare miljö. De bjöd mig på supergott, varmt myntate och kaka. Med påfyllning. Så gulliga var de. Å så pratade de med mig hela tiden så att jag skulle lugna mig. De sa att jag skulle dricka och äta för att få bort tårarna så att jag kunde stråla lika mycket som vanligt :)
Han sa också: "Säg till när du går härifrån, så ska du få en latte att ta med dej!" När jag gick därifrån, tackade jag så otroligt mycket för deras vänlighet och sa att det kändes bättre nu. Så fick jag min take-away latte och gick vidare till banken och spärrade mitt kontokort. Jag älskar att se att det finns människor som bryr sig. Jag blev nästan lite rörd.

Nu har jag lugnat mig lite. Busskortet får jag förmodligen säga adjö till. Pengarna också. Men jag får väl vara glad att det inte var telefonen, kameran eller ett par hemmanycklar. Som han på cafét sa; Ägodelar kommer och går, var glad att det inte var hela ditt liv.

Någonstans har jag ändå en känsla av att någon kommer att höra av sig. Jag hoppas så innerligt på det i alla fall.


Såhär upprörd är jag, mest på mig själv.