Jag har länge funderat och knåpat på om jag ska göra något inlägg liknande detta som jag nu börjat på. Jag är rädd, rädd för att lämna ut mig själv på detta sätt. detta är något så otroligt privat, och jag vill bli bemött som Sophia, den sophia du skulle möta på stan idag. Jag vill inte ha sjukdomsstämpeln rätt i fejjan, eller att alla ska veta om det. Men samtidigt känner jag lite av en skyldighet, eller en vilja av att informera om denna hemska sjukdom. Många glömmer att det faktiskt är en sjukdom. Att får en ätstörning är inget man väljer eller vill få, tro mig. Det är ju inte så att du VÄLJER att bli förkyld, eller få lunginflammation, eller hur?
    Men för att ta det från början; Egentligen började allting när jag var 11 år. Det började lite smått, och jag hade egentligen ingen större aning om vad det var det handlade om. Jag trodde att alla kände likadant och hade samma ångest som jag. Jag levde med detta i kanske 5 år utan att veta om som sagt. När jag var 16 år gick jag i 2an på gymnasiet, tränade truppgymnastik 3 ggr i veckan och pluggade mest hela tiden när jag inte gjorde de två innanstående. Men på hösten, närmare bestämt i oktober den hösten, hösten 2008 hände det någonting i mitt liv, som fick allting att ta en dramatisk vändning, det var aldrig meningen att det skulle bli så från början, aldrig aldrig. Mina kompisar har sagt så efteråt; Vi trodde aldrig att det skulle vara du som råkade ut för nåt sånt här, du var verkligen den sista vi tänkte på i detta sammanhang. Och så kände jag nog själv, för jag visste ju inte att jag varit omedvetet sjuk under en så pass lång period. Ibörjan av sjukdomen mår man hur bra som helst, men känner sig starkare än någonsin och tycker att man klarar allt! Men det farliga med denna sjukdomen är att den aldrig nöjer sig. Den vill bara ha mer och mer. Du ger massor, den tar massor men den ger så lite i gengäld. Du får stora kickar under korta intensiva perioder. Jag är en missbrukare. Jag har fått acceptera det. Jag är som en alkoholist, likeheten är slående. Men kickarna du får av att göra som sjukdomen vill, är så starka att du fortsätter och fortsätter. Till slut är du helt fast, du har gett allt, men måste fortfarande ge, sjukdomen vill bara ha och ha och ha. Snart känner du knappt kickarna längre. Nu är allting bara jobbigt. Ångesten kryper inom dig hela tiden. du vet hur du kan tygla den, men sättet du tyglar den på är bara ett sätt att blunda för problemet, det kanske känns bättre för stunden, men det ger dig ett helvete i längden.
    Många vet inte vad sjukdomen ätstörningar innebär egentligen. Många ser det som en tonårsgrej, att man vill ha uppmärksamhet och se ut på ett visst sätt. Men jag kan lova. Uppmärksamhet för hur man ser ut är det sista man vill ha när man är sjuk. Då vill man bara vara för sig själv, man vill ha sitt sjuka beteende och ALLA andra ska lämna en ifred. Många tror att det är en viktsjukdom, men det är så fel så fel. Visst att det kanske syns så fysiskt, men det är alla gånger en beteendesjukdom. För att bli frisk måste man våga ändra sitt beteende. För mig blir det att ändra hela min livsstil. Jag har levt ett väldigt inrutat liv sedan barnsben och det behöver ändras nu. 
    Vintern/våren 2009, var jag riktigt sjuk. Jag klarade inte av skolan. Jag var så trött att jag svimmade hela tiden, jag frös och jag träffade aldrig vänner. Jag orkade helt nekelt inte. Jag hatade mig själv. Demonerna hade blivit så starka nu, att det bara var en liten del av Sophia som fanns kvar. Demonerna hade vunnit över mig. Jag kan se det på bilder idag. I mina ögon fanns ingenting. Två svarta hål utan några som helst uttryck, förutom uppgivenhet och sorg. Jag har alltid älskat gymnastik. Det har alltid varit min grej. I början av 2009 fortsatte jag träna. Men jag stretchade aldrig med de andra gymnasterna. Jag bröt ihop för varje liten grej jag misslyckades med. Jag hade så ont i min kropp, jag var så trött, jag orkade knappt stå. Mina tränare visste att något var fel, och tog ofta ut mig på samtal och pratade om det. Jag skäms så idag, för jag måste ha varit en riktig bitch. Sjuka Sophia ville inte ha hjälp, hon ville göra på sitt sätt. Men den riktiga Sophia kunde skymta ibland. Genom tårar. När jag grät, så var det jag, den riktiga Sophia. Sjuka Sophia har inga känslor, hon är helt svart inombords. Ögonen svartnade så fort någon nämde något om att hon var sjuk. Det är ju alla andra som är sjuka, tänkte hon då. Till slut fick jag inte träna mer. Jag kände det själv; snart svimmar jag mitt i en volt och landar på nacken, jag var tvungen att sluta, sluta med det jag älskade mest av allt.
    Jag minns fortfarande den gången jag skulle ta ner en russinburk från hyllan, jag tar den i min hand, men minns inte hur man får upp locket. Jag minns att det var första gången jag blev rädd på riktigt. När jag åkte tunnelbana var jag noga med att gå lång in på perrongen, för jag kände det hela tiden som om jag skulle svimma, så då gick jag längre in för att inte hamna på spåret om jag nu verkligen skulle svimma. Jag hade ingen känsel, jag hade ont, jag frös, jag hörde inget utom demonerna i mitt huvud.
    Kan ni tänka er att ha hon i leder och hjärtat, när man är 17 år!? Jag kände mig gammal. Men jag tänkte också att, ja var det så här jag var tvungen att göra för att må bra, ja då ska jag banne mig göra det! Helt fel.. Jag började skolka och på lektionerna var mina tankar på helt annat håll. Mina vänner och folk omkring mig började viska, prata, fråga mig frågor. Jag ville inte svara. Jag mådde ju bra!?
    Men sen kommer det. allting som kändes så jävla bra från början blir ett helvete utan liknande. Demonerna röster är så starka att det är det enda du hör. Allting blir för jävligt. Men du är samtidigt helt övertygad om att du vet hur du ska göra det bättre. Trots att du nu börjar märka att du tappat kontrollen helt.
    Den 5 mars 2009 tas jag in för heltids-dagvård på Mandometerkliniken. Efter att inte ha suttit still på 7 år, närmare bestämt föll jag i deras soffa. Jag var så trött. Hade så ont, i hela kroppen. Jag fick ett matschema, och en Mandometer. Jag kände att nu jävlar Sophia nu kör vi! Men den sjuka Sophia försvann ju inte bara för att jag började på sjukhuset. Hon hade fortfarande det starka grepp om mig. Hon fick mig att fuska. Jag blev tillsagd av behandlare och dietist. Jag fortsatte fuska. Till slut fick jag inte ta ett steg själv. Jag fick åka taxi varje dag jag skulle iväg. Sjuktaxi.
    Jag har seriöst aldrig mått så dåligt psykist som jag gjorde under den perioden av behandlingen. Jag träffade aldrig någon. jag var så jävla deppad. Och jag har aldrig velat dö så mycket som jag gjorde då. jag såg ingen som helst framtid. Allt som var Sophia hade tagits ifrån mig kände jag. Nu i efterhand vet jag att det var det sjuka som togs bort. Men jag blev ändå rädd. Jag fick en identitetskris, jag visste inte vem jag var. Vad jag gillade, eller var jag hade mig själv. Jag kände det som om skal och själ inte passade ihop.
    I en massa månader var jag på sjukhuset. Behandlarna brukade få hämta mig bakom dörrarna efter frukosten, och ta in mig på deras rum, för att jag grät så mycket. Jag var så nära på att skita i alltihop flera gånger.
Sommaren 2009 var något av en lättnad för mig, jag hade fortfarande schema och Mandometer, men jag fick nu jobba lite å jag orkade vara ute. Hösten kom och nu blörjade allting gå åt helvete igen. efter ett par månader var jag tillbaka på kliniken heltid, och jag kände mig så fruktansvärt dålig. Efter ytterligare månader var jag tillbaka i skolan och kämpade mot gråten varje dag. Jag var så missnöjd med allt. Jag var sämst på jorden.
    Kämpade igenom fram till studenten. Kunde ta studenten trots att jag fått klara av åk 2 och 3 i princip på ett år bara. Det var bara 2 ämnen jag har kvar till i höst nu. Det flesta flöt på bra. Färre och färre besök på kliniken. Mer glest mellan mötena. I bölrjan av sommaren tog vi bort både Mandometer och Schema. Jag flög på moln. Visst var det läskigt men jag skulle klara det!
    Jag mådde så sjukt bra. Tänkte att shit det är så här det känns att vara frisk! Ikväll när jag sitter i sängen och skriver det här, vet jag sanningen. Jag visste inte att jag var påväg ner i träsket igen, jag visste inte att det var sjuka Sophia som nu fått chansen att greppa tag om mig igen. Jag trodde att det var den friska Sophia jag lyssnade på, men det visade sig vara den sjuka.
    Nu har jag åter igen fått tillbaka Mandometern och schema. Allt jag kämpade för att slippa till min Turkietresa. Jag hade sett fram emot mitt gympaläger som skulle komma snart, nu får jag inte ens vara med. Det känns som om allt börjar om. Jag vet att jag inte ska se det som ett nederlag, men det gör jag lite i alla fall. Jag är rädd och jag är orolig. Någonstans där framme hägrar vinsten. En dag ska jag kunna stå där och säga att Jag vann! Jag vann över Ana och hennes demoner. En dag..

Som sagt, många vet inte alls vad sjukdomen innebär. Det handlar inte alls bara om mat. Det är så mycket annat. Uppmärksamhet är det sista jag vill ha. Det jag vill är att folk ska tycka om mig för den jag är. Jag vill vara nöjd. Jag vill kunna göra samma saker som mina vänenr gör, utan att slippa tänka.

En dag ska jag också stå där. Som en vinnare.
Så nu vet ni, kanske för mycket kanske för lite, men jag känner att jag var tvungen att berätta, varför jag kanske inte alltid är på topp. Jag vill vara glada Sophia. Jag är en glad tjej egentligen. Men vissa dagar är hårda, extra svåra. Demonerna finns fortfarande kvar och får mig ibland att tänka dumma tankar. Men jag ska kämpa. Jag ger inte upp. En dag..

Så nu vet ni.

(Jag tänker inte lägga upp bilder från när jag var som sjukast, men jag har några ansiktsbilder, där man tydligt kan se att det inte var någon hemma..)




(leendet är lika fejk som en plastblomma)

Jag har fått offra så mycket under resan gång. Jag kommer kanske aldrig få tillbaka mitt tjocka hår jag hade innan, men inte bara fysiska saker. Det jag blev mest ledsen över är att jag tappade kontakten med så många fina vänner.
Förlåt, det var aldrig meningen att det skulle bli såhär.