Det var aldrig meningen att det här skulle bli en så kallad "Ätstörningsblogg". Nej den här bloggen skulle handla om mig, om Sophia, den friska Sophia. Men just nu är den sjuka Sophia fortfarande en stor del av mig, som jag försöker bli av med såklart, men som likt förbannat finns här just nu. Jag är ledsen för det, men just nu är det inte mycket att göra åt.

Jag tänkte bara ta illfället i akt att tacka för alla fina kommentarer jag fått efter mitt långa inlägg om min sjukdom. Inte bara ni som skrivit på bloggen, utan även såklart ni som sagt någonting utanför. Jag uppskattar det verkligen och jag måste medge nu, att det känns så otroligt skönt att ha fått det sagt/skrivet. Jag har alltid varit väldigt restriktiv med vem jag har berättat saker för och vad jag sagt. Men det känns så bra nu, jag behöver inte dölja längre, jag behöver inte hymla med att jag alltid är glad när jag kanske inte alltid är det. Men i alla fall, tack alla ni, jag känner verkligen ett stort stöd nu. Både gamla och nya vänner har hört av sig, och vill visa sitt stöd. Ni anar inte hur mycket det betyder. Det känns varmt i hjärtat.

Nu börjar den jobbiga vägen återigen för mig. Jag vet att jag måste gå upp i vikt. Sjuka Sophia tycker att det är jobbigt. Men jag ska klara av det. Det är inget farligt. Jag fixar det här. Friska Sophia kan. Friska Sophia är bra. Tänk den dagen jag står där och på riktigt kan säga att, jag vann, jag VANN faktiskt!

Fina fina underbara vänner. Ni är bäst. Utan er ingen frisk Sophia. Ni är vackra och jag älskar er allihopa!
Puss