Idag är det söndag. Men det är inte söndagen (idag) som varit den bästa dagen i mitt liv. Nej för det var igår. Lördagen den 8 maj 2010 kommer jag för alltid minnas som den mest underbara dagen.

Dagen började med att jag gick upp strax efter klockan 06:00. Det var uppvisningsdag i VSG. Våruppvisningen 2010. Vi skulle samlas 09:00 för att fixa iordning allt, prata ihop oss och förträna.

Första uppvisningen gick av stapeln 11:30. Nadja och jag gömde oss i plinten under defileringen, å vi var verkligen nära på att bli av med både fötter och ben när de körde oss in på golvet. De sa att vi skulle styra, haha hur lätt e det när man sitter instängd i en mörk plint ;) jaja vi har dock både fötter och ben kvar trots allt!

Första uppvisningen gick bra. Vi hade mycket roligt och den uppvisningen slutade ca halv 2 och då skulle vi ha rast till kvart i 3 innan nästa förträning skulle börja. Vi snackade och hade massa trevligt tillsammans. Vi tränade lite fristående och tio i 3 började vi träna de andra redskapen. man började känna sig lite mör i kroppen efter en hel dag i hallen, men vi körde på som attan ändå!

Defilering igen, nu med ny publik. Nadja och jag kom på en lite smartare idé till denna uppvisning. nu skulle vi sitta med fötterna på några stänger i plinten så att de bara kunde köra oss, så att vi slapp sitta och springa på huk och garva sönder oss i plinten, även om det var sjukt kul ;)

Denna uppvisning kändes grymt bra, voltlängor, skruvar och dansen kändes så bra. Euforisk känsla. På denna uppvisning hade vi våra "hopp" sist och när de var avklarade rusade jag ut i omklädningsrummet för att byta om till vanliga kläder och tvätta bort lite av "mimar-sminket". Alla undrade varför, och jag sa att jag ju skulle prata om simskolan, och promota den lite, eftersom det var så mycket barn och föräldrar där på uppvisningen. Jag kommer ut och mina tränare frågar om jag inte är nervös?! Mitt svar var; Jag e sjuukt nervös! Det var jag också.

Jag kliver fram till speaker-bordet och väntar. Speaker (förövrigt en av mina underbara tränare) Detta är händelseförloppet;
Nu har Sophia något att berätta här.
(Jag ber henne säga om vad, eftersom jag vet att hon vet att jag ska prata om simskolan)
Sophia från gruppen Vinden ska prata om sin simskola.
Jag tar micken och kliver ut en bit på golvet.
Ja mitt namn är alltså Sophia, och det här med att jag ska prata om simskolan, det är egentligen lite falskt, eller det är faktiskt helt falskt.

Nu börjar mina tränare och alla andra för den delen undra vad jag håller på med.

Jag ska istället berätta en liten historia/berättelse för er.

Sen började mitt tal, här är på ett ungefär början:

För ca 7 eller 8 år sedan började jag på gympa i den här föreningen. jag märkte redan efter första träningen att det verkligen var det här jag ville göra, det här jag tyckte om. Jag tränade 2 eller 3 ggr i veckan i många år. Men för ca 1 och ett halvt år sedan förändrades mitt liv totalt. Jag var tvungen att avbryta min träning här av personliga skäl. Jag blev såklart väldigt ledsen eftersom det är det här jag älskar att göra. Jag fick höra utifrån av många, att Sophia, det är bara att inse att du kommer aldrig att komma tillbaka till gympan. MEN! Det fanns människor som trodde något annat, som trodde på mig! Och jag råkar veta att dessa undrbara människor finns i den här hallen idag. Så nu skulle jag vilja att hela Vinden, Carro, Helena, Sanna och Kattis kommer ut hit på golvet. Jag tycker vi ger dem en stor varm applåd!

Då kom alla springande och gåendes ut på golvet och jag fick bamsekramar av alla!

Och så fortsatte talet. Jag hade svårt att hålla mig från tårar när jag tittade på alla. Alla grät så målade mustacher rann! ;)

Talet slutade ungefär så här;
Tack för att ni trodde på mig! Idag tror jag på mig själv. Och det är tack vare er. Jag hade ALDRIG klarat det här utan er. Jag ÄLSKAR er.

Massa kramar utbröt och jag kände mig så lycklig. Jag hade väntat så länge på att få säga alla dessa saker. Alla dessa människor betyder så otroligt mycket för mig. Jag älskar dem!

Kramarna fortsatte ända tills vi för dagen skiljdes åt när uppvisningen var slut.

När jag kom hem hade massa skrivit så fina saker till mig på facebook och mobilen. Jag känner mig så glad. Detta är det bästa som hänt mig. Det känns helt underbart!