Det här kommer säkert låta helt sjukt. Helt knäppt. Alldeles konstigt. Men jag kommer att sakna dig. Actually.

Jag måste få skriva av mig lite. Min helg var inte den bästa. Sannerligen inte en av de bästa. Kändes inte direkt som jag hade tänkt mig att det skulle göra. Men man får ha det så ibland. Jag tänkte att nu är det måndag. Nya tag, ny vecka. Då börjar det med att jag försover mig. Egentligen en bagatell eftersom jag ändå har en timme på mig att göra mig iordning och jag kommer ändå i tid till jobbet. Så det kunde jag ganska snabbt lägga bakom mig.

När jag då står och delar ut post hör jag plötsligt hur någon av Mozarts symfonier börja spela, ganska ljudligt inne på ett förhållandevis tyst kontor. Shit, det är ju min mobil! Jag skyndar mig till receptionen och stänger av ljudet, och återgår till mitt postsorterande. Efter ett tag går jag tillbaka till min plats, och ser att någon talat in ett meddelande, så jag lyssnar av det. Det är från Mandometerkliniken. Ni vet, Mando. Men det är inte min behandlare som pratar. Det är någon helt annan. Jag blir först förundrad, men ju längre in på meddelandet kommer, desto mer ledsen blir jag. jag känner hur jag plötsligt för en sådan där konstig klump i halsen, och saltväta i ögonen. Hon i telefonen talar lungt om för mig, att min behandlare.. har slutat. Jag kunde nog inte riktigt fatta vad hon sa först. Men efter att jag låtit det sjunka in kan jag inte riktigt hålla mig längre. Tur att jag sitter bortvänd från mina kamrater i receptionen just vid det tillfället. 

Hur mycket jag än varit arg på dig. Hur mycket jag skyllt på dig. Skrikit på dig i smyg, tyckt att du har fel, du ser fel. Hur mycket jag än tycker det, har du alltid funnits där. Jag har berättat saker för dig som jag inte berättat för någon annan. Det tog ett tag innan jag vågade öppna mig även för dig. Jag är sådan. Men när jag väl öppnat mig, har jag full tillit till den jag öppnat mig för.
Du var en förebild. Du är ung, smart och verkar så otroligt frisk. Jag ville vara som du. Det känns som om en mycket kär vän bara försvunnit. Vi hade ju ändå träffats regelbundet i snart 2 år..
Hur mycket jag än önskat att jag aldrig behövt träffa dig, kommer jag sakna dig så mycket, så kommer jag att sakna dig. Knäppt va?