Imorse när jag steg upp. Fick jag sådär konstigt ont i ögonen. Jag kunde inte för MITT LIV komma på vad det var, förrens: Aha det är nog den här så kallade solen! Det var sanna mina ord länge sedan vi råkades sist. Jag vet av erfarenhet att fotografera Stockholm i soluppgång är bland det vackraste man kan göra. Men jag kände mig lite halvseg, och jag var inte så säker på att jag skulle orka. Men sen slog det mig! Tänk om det här är sista soldagen på länge!! Jag måste ta vara på den! Så jag slängde på mig ett par kläder och tog med mig kameran. Vandrade längs med skeppsbron och fotade allt och inget.

Ibland är Stockholm så jävla vackert att det gör ont.















Det är sådana här mornar jag verkligen undrar. Varför? Varför har jag gjort så här mot mig själv? Hur har jag kunnat vela missa det här... ? Sorgligt.